Huvudpersonen i min bok heter Shy Keenan. Eftersom det här är en självbiografisk bok, som sagt, så handlar det ju bara om en flicka, som hittills är endast 4 år. En flicka som utsätts för så hemska grejer, så att fast att jag läser det, så har jag svårt och förstå.. Hur en vuxen människa kan tänka så? Var skammen hos den människan finns? O vad som får en och kunna göra det, det som görs mot Shy.

Hennes tonår beskriver hon så här: "Min tonår var, som för de flesta som växte upp på 70-talet, fyllda med långkjolar, utsvängda byxor, platåskor, pudelpermanent, chopprar, Familjen Walton, BBC Top 20, Motown, Osmonds, Cagney och Lacey(jag var Kelly), Charlies änglar och Starsky & Hutch."

En liten flicka som bryr sig om endast sin lillasyster. Hon låter sig själv utsättas, bara för att de ska låta lillasystern vara ifred.

Hon skriver också: "Jag skulle nog inte överleva om jag måste återuppleva hela min barndom."

Vad gäller Shys fysiska styrka, så kan jag inte säga att hon är så stark. Med tanke på att hon är en ynka femåring, som ska kunna stå upp för sig själv. När hon inte ens vet vad det är som händer, för det enda hon vet är den smärta hon känner. Psykiskt så mår hon ju definitivt inte bra. Hon vill vara mycket för sig själv, om lillasystern inte är där, så klart.

Maria Wern, Frida Norrby och Ingrid Bogren

Maria Wern: Om man skulle leta efter en huvudperson i denna bokens så skulle man inte behöva läsa så länge för att förstå att det är Maria. Hon är en kriminalinspektör som precis har varit med om ett skottdrama där hennes kollega Per råka ila ut. Hon vill egentligen inte erkänna att hon älska Per men när dem frågar henne så svarar hon inte nej. Man förstår att hon är huvudpersonen när dem börjar pratar om vad som hade hänt i en tidigare bok där Per skadade sig och hur allt cirkulerar runt henne.

Frida Norrby: Många skulle säga att Frida har förlorat förståndet och blivit paranoid efter sin mans död. Det dem flesta inte vet om är att hon leta efter sin döde mans hemlighet som ligger begravd någonstans. Hon går runder och gräver efter hemligheten men hittar inget förens hon hittar ett spädbarns skelett. Hon bestämmer sig för att ta med sig skelettet hem eftersom hon tycker att det är grymt emot barnet att ligga i jorden. Hon känner sig tvingad att ta hand om skelettet eftersom hon förlorade ett eget spädbarn.

Ingrid Bogren: Distriktssköterskan Ingrid är en dam i femtio års åldern som cyklar runt för att hjälpa alla sina patienter som bode i den lila byn Roma utanför Visby. En av hennes patienter är Frida och hon försöker att övertala Frida att besöka en läkare för en rutin koll. Men såklart lyckas hon inte med det ut får cykla där ifrån utan vetskap om vad Frida håller på med. Ingrid kallades av många för lite barnslig eftersom att hon fortfarande bara åt lördagsgodis och var själv för "rädd att växa upp" som hon själv förklarar det.

Nora Jonasson

"Och det är jag som är Nora. Jag har väl det egentligen vad man skulle säga rätt bra. Jag skär mig inte i armarna och jag stoppar inte fingrarna i halsen. Jag är inte psykiskt sjuk, inte extremt tjock och jag måste inte röra handtaget fem gånger innan jag går ut. Mina föräldrar är inte skilda, de har inte alkoholproblem och ingen jag älskar har dött. Jag är ung. Jag har hela livet framför mig. Jag borde helt enkelt ha massa drömmar som jag bara längtar ihjäl mig efter att uppfylla men det har jag inte. Jag spelar inte i nåt band, jag kan inte rita och jag är inte ung och lovande i typ schack. Jag är alltså Nora Jonasson. Inte speciell alls överhuvudtaget."

Nora är en rödhårig sjuttonårig tjej som precis som alla andra försöker hitta sig själv men det är inte alltid det är så enkelt, "Här tror man att man vet vem man är men så vet man tydligen inte det." När hon jämför sig med andra hittar hon alltid fel på sig själv, inte några stora fel egentligen, hon är bara lite för lång, lite för tråkig. Det är något som fattas, hon har inget speciellt. Hon borde sticka ut mer, hon vill sticka ut mer, inte bara vara tjejen i bakgrunden som inte säger sådär särskilt mycket. Nora vill synas. Kunna känna sig älskad. Inte bara vara lagom som hennes farmor påstår att hon är.