"Jag är bara alldeles, alldeles ubervanlig, ingen talang, inget missfoster, det är liksom inte så att jag står framför spegeln i trosor och behå och bara UÄÄÄÄH MITT LIV ÄR FRUKTANSVÄRT och spegeln spricker och allt går i kras och jag börjar hugga mig med skärvorna och fradga krullar sig ur munnen och det spelas sorlig musik av små kortväxta fiolflickor i spända kjolar.
Nej. Istället vandrar jag runt runt som ett förvirrat marsvin helt utan framtidsutsikt och mål."
Språket i boken är väldigt vardagligt och enkelt. Sättet som den är skriven på kommer direkt från Noras huvud. Hennes tankar kommer bara ut, de formuleras inte om på något sätt som skulle få det hela att låta bättre eller mer professionellt. Det blir lätt att förstå precis vad hon menar och hur hon tänker.
